Inte kul. Alls. Eller, jag menar, det här ...
Inte kul. Alls. Eller, jag menar, det här blir verkligen en utmaning. Jag är en sån som måste tygla mina säga till-instinkter när jag har köat i minusgrader till en buss som är sen och det plötsligt glider förbi någon och ställer sig längst fram. What the... Jag har aldrig sagt något när det har varit tonåringar, man hade ju inte världens längst meritlista själv i uppförande , men när en stroppig liten dam svassade förbi en lång kö i vintras kände jag att tantnerven svämmade över. När jag klev ombord på den trånga bussen var jag tvungen att säga till den bekvämt sittande damen att hennes taktik var speciell, att jag kanske också ska nappa på den eftersom det uppenbarligen gav bättre chanser till sittplats... Hon replikerade med att hon inte alls märkte att hon trängde sig. Vi får se om jag lånar hennes replik idag.
jäklar, det där är ju faktiskt nästan ogenomförbart! alltså särskilt om man faktiskt är en väluppfostrad person som du. ;=
jag tror att det bästa sättet du kan lösa det här uppdraget på utan att dö av ohyfs, är att gå till någon större stormarknad och handla typ en liten grej, gärna något barnrelaterat eller så och sen fråga snällt om du kan få gå före i kön. Har du bara en grej och alla andra en hel kundvagn så måste du ju få gå före utan att någon gnäller direkt. Har man något barnviktigt så blir folk lite extra väna också.
Men å andra sidan, hela poängen med uppdraget är ju att det ska vara en utmaning, inte att du ska komma lindrigt undan. Hrm... klurigt!
