Jag måste erkänna att det här uppdraget fi...
Jag måste erkänna att det här uppdraget fick mig att känna mig lite illa till mods. Dels för att jag kände mig generad över att behöva fråga folk om pengar, dels över hur människor plötsligt ändrar ansiktsuttryck och kroppshållning, någon ignorerar med blicken, en annan genom att sluta lé. Det dröjde nästan till strax efter kl fem innan jag vågade fråga den första personen. Jag hade planerat att eventuellt berätta om mitt projekt, kanske kunde det hjälpa mig. Jag ändrade mig efter att ha sett bössor från Röda korset inne på en affär. Pengarna skulle gå dit. En sollapande dam runt 70-strecket blev först att fråga. Hon rynkade på näsan, skakade på huvudet och tittade bort när jag frågade om hon ville hjälpa till att försöka få ihop minst 30 kronor till Röda korset. "Så det där betyder att du inte vill hjälpa till?", var jag tvungen att fråga, nästan bara för att få störa henne lite i sin näsan-i-vädret-attityd. På väg mot nästa person kom min partner på att det ju inte stod någonting om att det måste vara en okänd person ute på gatan. Jag frågade därför henne två gånger om växelpengar. 23 kronor gick inom kort till Röda korset.
