Uppdrag 23, utvärdering.
Idag kände jag mig inte ett dugg arg, till skillnad från dagarna innan då jag verkligen hade behövt skrika ut
en del aggressioner. Faktiskt. Det är inte ofta jag är arg, det är mest på mig själv när det händer. Och över en jävla massa orättvisor förstås.
Så jag ändrar mig nu, jag är visst arg till och från. Men jag agerar inte ut det särskilt ofta, så nu fick jag chans att göra det.
Skönt.
Jag var lite skraj för att börja tänka på allt som hade lyckats uppröra mig, eftersom jag ju hade kommit ifrån det och kände mig så lugn den här dagen, men nu var det ändå dags. Ett uppdrag är ett uppdrag. Är ett uppdrag.
Jag väntade in i det längsta för att lyckas hitta ett tillfälle att skrika på där
1. ingen skulle behöva larma i onödan
2. ingen skulle behöva få tinitus och, eller bli livrädda
3. mina nya grannar inte skulle behöva genomlida både punkt 1 och 2
4. jag kanske skulle kunna njuta av att skrika. Nu när man både fick och måste.
Det slutade med att dygnet började ta slut och det enda alternativet blev att skrika det högsta jag kunde in i en kudde, ackompanjerad av en eltandborste för att dölja ljudet som ändå slapp ut.
Nu vet jag att det faktiskt är ganska svårt att skrika högt med en kudde över munnen. När man ser det på televisionsapparaturer får jag alltid en känsla av att det måste vara ett dåligt påhitt att det inte skulle höras om man skrek bara någon håller en kudde för skrikutsläppet. Lite som när någon får en näsduk i munnen och blir helt tyst, eller en tejp över munnen. Mä! Spotta ut näsduken och andas på tejpen.
Eller ta fram en dynamitgubbe ur bakfickan, en taklucka ur skjortfickan, en tändare och den lilla ihopfällbara stolen du bara råkar ha med dig när du är i knipa och bygg ihop till en alternativ katapultstol.
Skjut dig ut ur takluckan på byggnaden du är instängd i (eller bara genom takfönstret för att det blir mer effektfullt om du är utomhus redan) och döp sedan lite stolt om dig till Mac G.
Nej, nu kom jag av mig...
23:e uppdraget slutfört.
en del aggressioner. Faktiskt. Det är inte ofta jag är arg, det är mest på mig själv när det händer. Och över en jävla massa orättvisor förstås.
Så jag ändrar mig nu, jag är visst arg till och från. Men jag agerar inte ut det särskilt ofta, så nu fick jag chans att göra det.
Skönt.
Jag var lite skraj för att börja tänka på allt som hade lyckats uppröra mig, eftersom jag ju hade kommit ifrån det och kände mig så lugn den här dagen, men nu var det ändå dags. Ett uppdrag är ett uppdrag. Är ett uppdrag.
Jag väntade in i det längsta för att lyckas hitta ett tillfälle att skrika på där
1. ingen skulle behöva larma i onödan
2. ingen skulle behöva få tinitus och, eller bli livrädda
3. mina nya grannar inte skulle behöva genomlida både punkt 1 och 2
4. jag kanske skulle kunna njuta av att skrika. Nu när man både fick och måste.
Det slutade med att dygnet började ta slut och det enda alternativet blev att skrika det högsta jag kunde in i en kudde, ackompanjerad av en eltandborste för att dölja ljudet som ändå slapp ut.
Nu vet jag att det faktiskt är ganska svårt att skrika högt med en kudde över munnen. När man ser det på televisionsapparaturer får jag alltid en känsla av att det måste vara ett dåligt påhitt att det inte skulle höras om man skrek bara någon håller en kudde för skrikutsläppet. Lite som när någon får en näsduk i munnen och blir helt tyst, eller en tejp över munnen. Mä! Spotta ut näsduken och andas på tejpen.
Eller ta fram en dynamitgubbe ur bakfickan, en taklucka ur skjortfickan, en tändare och den lilla ihopfällbara stolen du bara råkar ha med dig när du är i knipa och bygg ihop till en alternativ katapultstol.
Skjut dig ut ur takluckan på byggnaden du är instängd i (eller bara genom takfönstret för att det blir mer effektfullt om du är utomhus redan) och döp sedan lite stolt om dig till Mac G.
Nej, nu kom jag av mig...
23:e uppdraget slutfört.
Kommentarer
Trackback
