uppdragerskans

Jag har jobbat drygt 12 timmar av uppdragsdagen och bara lyckats få korta stunder att fundera över innehållet i min "sista-dagen-lista". Med risk för att låta lite pretentiös nu, så måste jag säga att hur jag än vrider och vänder på det, är det med mina vänner och familj jag skulle vilja vara den sista dagen. Jag funderade på alla Allan Ballan-äventyr jag skulle kunna företa mig sista dagen på planeten i livet som jag, men vad jag än hittade på, fallskärmshoppning/glidflygning (det tänker jag göra en solig dag med rätt personer), resa till ett hemligt spännande ställe där tiden nästan står still (för att dra ut på sista dagen lite kanske), eller kanske åka runt på en delfin en stund och låtsas att jag inte alls är rädd för djupa vatten där man inte kan se botten (för alla läskiga ting som är i vägen) bara för att det verkar alldeles underbart att vara orädd för vatten och få vara en person som genom vågornas brus, längst upp och ut på båtens däck ropar: "Det är så häär det käänns när man veeerkligeen leeever!" En luftballongsfärd har jag ju också längtat efter, helst skulle jag ha velat flugit (och tagit körkort och MC-kort bl.a.) innan självbevarelsedriften plötsligt började komma smygande som en oväntad överraskning. Det här är bara några av alla tankar som har farit fram under dagens uppdragsklurande, men som sagt, inget verkar komma i närheten av att kunna slå tanken på att få ha alla jag håller av nära mig den sista dagen. Kanske skulle det bli lite rörigt eftersom det är ett ordentligt stort gäng jag håller av, men om man ponerar att den sista dagen får vara lite flytande rent tidsmässigt och om det var möjligt (och det är det ju när man ponerar!) skulle jag vilja få en stund med var och en och tillsammans komma på det roligaste, allra bästa minnet vi delar. Alla minnen skulle skrivas upp tillsammans och få bli en bok för någon att spara och kunna ta fram och bli glad av. Det skulle jag ha gillat. Min mors farfar sa alltid, så länge jag (och min mor och säkert även hennes far) kan minnas, att han ville att vi på hans begravning skulle vara glada och skrattande minnas honom med glädje, inte sitta och grina och vara svartklädda. Det tänker jag föra vidare, så händer det mig något, (om jag sätter en bit uppdragspizza med ansjovis i halsen, får en lite hårdare smäll av någon jag tigger växelpengar av eller liknande) så vet ni hur jag vill avrunda det hela så att säga. Jag har för övrigt funderat en del på främlingsmiddagen nästa helg och fått tips om att man kanske skulle kunna hjälpas åt med matlagning, eller att alla tar med något i en sann "tillsammans är vi starka-Bamse-anda" (om man byter ut ordet stark mot rik kanske, för min knappt synbara plånka skrattade lite hånfullt åt mig idag när jag skulle handla och påminde mig om att en sexpersonersmiddag strax innan löning kanske kräver en liten vinstlott. Självklart ska jag i första hand köpa en lott, men i andra hand får jag kanske slänga ut frågan till er tre bokade och två fortfarande hemliga gäster: är det okej om vi delar på kalaset lite? Jag är lite sugen på att äta någonting hackbart, som tacos och Gino (två härligt underskattade "vihackartillsammans-rätter") eftersom det både är ett tillfälle att snacka, göra något ihop utan att behöva sitta och finprata det första man gör och dessutom behöver jag inte bli så nervös över mitt oslipade bordsskick och oskick att inte kunna varva äta-tugga-prata på ett tillräckligt smidigt sätt. Oj. Om 40 minuter drar uppdrag nr 9 igång. Nu åker vi!