uppdragerskans

Utvärdering av uppdrag 12. Väl framme i centrumet gick jag in på en liten "vi har alla märkliga prylar du någonsin drömt om-affär", min plan var först att tränga mig i bankomatkön, men det var bara jag där och att stå och lurpassa på någon att tränga mig förbi kändes alldeles för avancerat för att vara dagens första försök. I prylbutiken spanade jag runt efter någonting att köpa och hittade en rosa FATmobil bland annat. Den fick ge upp sin plats i korgen till förmån för en blomlåda till balkongen (den skulle kunna tjäna som mogenhetsalibi ifall någon skulle upptäcka att jag trängdes och bli sur).  Jag och blomlådan låg i bakhåll strax innan kassan för att kunna kasta oss före en intet ont anande kund, men när vi hämningslöst kastar oss fram får vi en snäll kund som istället visar fram oss, som om det vore det mest självklara i världen att vi var före. Lite skamset betalade jag för min partner in crime och jobbade mig vidare till en sportaffär för att köpa en cykeltuta och för att pröva min trängsellycka där istället. Men icke, jag var deras sista kund innan stängning så det fanns ingen att trängas med. Jag smet in på mataffären och såg till min (för första och kanske sista gången) glädje, att köerna var långa och många. Valfriheten låg framför mig och jag tog sats mot en kassa där två medelålder män stod sist i en kö och samtalade, plötsligt lämnade en av männen kön och jag såg min chans, tog den och ställde mig nära inpå herrn som stod kvar och såg snopet efter sin farbroderliga vän som nu förpassades till svansen av ledet. Synden/karma, eller vad det än var, kom i fatt mig omgående, mitt cykellås hade hängt sig och jag fick promenera hem med alla nya onödiga saker. Och så vitt jag vet står han där än, och luktar på lyktstolpen.