uppdragerskans

Att rista in någons (sitt eget är kanske inte det man har drömt om i första hand då) namn i ett träd har alltid varit lite vackert i tanken för mig, men när jag har tänkt på saken lite närmare och bortom det romantiska har jag funderat en hel del på om- eller kanske snarare hur mycket- skada man skulle åsamka trädet. Det här uppdraget kändes med andra ord lite dubbelt.

Under arbetsdagen fundrade jag på hur och var jag skulle kunna utföra uppdraget. En kollega till mig föreslog att jag kanske kunde tolka uppdraget som att jag skulle rista in mitt namn i trä istället för ett levande träd. Jag gillade verkligen tanken, men jag har ju bestämt mig för att inte fuska eller komma undan alldeles för lätt i det här 189-dagarsprojektet.

När kvällen nalkades bagav jag mig ut tillsammans med min partner, som inte bara stöttade mig i själva uppdraget utan även hade med sig en liten ficklampa, kunskap om olika träd i området och smygarsinne. Precis det stöd jag behövde!