uppdragerskans

När uppdragslappen drogs och matchades med boken strax efter midnatt kändes det som en liten kakbit.
Lätt. Trodde jag.

Jag brukar nästan alltid lyckas väcka min sambolainen när jag jobbar tidiga morgnar.
Och väl framme på kneget ingår minst en väckning varje pass.
Uppdraget passade som en handske på handen. Om den hade rätt storlek villl säga.
Det hade den inte.

Nästan en halvtimme efter utsatt väckarklocksringning vaknar jag. Av min sambo. Med andra ord var det inte jag som väckte. Ju.
En av två självklara uppdragslösningar hade redan vid halvsjusnåret gått om intet.
Det gick dessutom plötsligt upp för mig att jag pga förseningen löpte stor risk att missa även arbetsväckningen.

Jag såg framför mig ett gäng mindre tilltalande lösningar på trettiosjätte uppdragsdygnets utmaning.
Möjliga lösningar:

• plinga på innan kl 07 hos en granne (förmodad konsekvens = omåttligt populär som granne)
• planlöst omkringåkande i Stockholms tunnelbanesystem i hopp om att få väcka sömnig passagerare vid slutstation (förmodad konsekvens = sen hemkomst efter 12.5h på jobbet = antagligen inte ens lite kul)
• väcka hemlös person och lite småhurtigt behöva förklara varför (förmodad konsekvens = jag skulle inte stå ut med mig själv)
• gå förbi ett föräldrarmedsmåbarntätt café och råka gå in lite lätt, men ändå tillräckligt klumpigt, i en barnvagn med tillhörande bebis i (förmodad konsekvens = läskigt aggressiv utskällning av tillhörande förälder, uppbackad av andra föräldrar vars bebisar vaknat av den första)

• smyga in på ett äldreboende, förklädd till barnbarn, och väcka första bästa understimulerade boende (förmodad konsekvens = felaktigt ställd demensdiagnos på ovan nämnd åldring när denne förklarar att barnbarnet det inte har just varit på blixtvisit).

Inget alternativ kändes lockande.
Lite smått modfälld (av både försovning och allehanda ihopfabulerade konsekvensteorier) vinkade jag adjö till min sambo.
Som sov!
Till dess att jag kom in och väckte.

Se där!
Uppdrag 36 slutfört.